Det är något som händer med männsikor när det blir vår. Och nu menar jag inte någå jävla vårförälskelser, utan det här riktiga Mars-humöret. Då när alla människor går och muttrar och svär för sig själva och klagar på den där jävla snön. När alla människor blänger på varandra och ger ilskna blickar.

Lite intressant det här.

 Jag älskar främlingar.

När man inte känner dem, vet man att det kanske finns ett hopp om att de är någotlunda normala.

 Jag borde bli skådespelare.

Jag ljuger varje dag, och låtsas vara någon jag inte är. Men tro mig, jag gör det bara för mitt eget bästa. Skulle jag vara mitt riktiga jag skulle folk tro att jag är satan.

Kanske jag är?

Den mest irriterande frågan är nog : Nejmen, hur mår du?

Ser man en person som kvider, gråter eller annars bara ser ut att inte må så bra, SÅ DÅ MÅR DEN TROLIGEN INTE SÅ BRA.

Ändå fortsätter ni fråga. Nej. Jag mår inte bra.

Ni vet didär människorna som bara pratar om sig själva, och klagar över hur hemskt deras liv är när de inte fick den där vittus prada väskan de ville ha. När jag pratar med en sådan människa tycker jag fittigt synd om den. En sådan människa har verkligen inget liv. Om den skulle vara tyst och låta mig prata skulle den förstå.

Och voi vittu hur arg jag blir. När man en gång börjar tycka om någon på riktigt går den och förlovar sig.